Gentlemannen

Gentlemannen

Var: Oscarsteatern, Stockholm

När: 24/1 2018

Nu är han så död som någon levandes person kan bli – Ronja Rövardotter

Gentlemannen – Eller A Gentlemens Guide to Love and Murder som den heter i original är en varm och underhållande komedi som utspelar sig i brittisk överklass när 1900 talet var ungt. Här följer vi en ung oäkta son till en av Storbritaniens förmögnaste släkten oc h hans kamp för att ta sin plats bland som greve och den kampen går genom ett antal mord på karaktärer som alla spelas av Henrik Dorsin.

Men denna kamp är gjord med sådan värme, humor och självdistans att ingen behöver vara rädd för att det är på riktigt eller det minsta otäckt. För det är sällan som en så blodig historia har varit så underhållande och haft en sådan självdistans till sitt eget ämne.

Detta är gjort för att man ska skratta åt huvudpersonens tafatta försök att ta 8 väl valda medlemmar av det adliga huset av daga och själv ta sin enligt honom rättmätiga plats som husets 9 greve och rättmätiga överhuvud – Och skrattar gör man. Både åt galenskaperna på scen och skådespelarnas komiska pikar åt sitt eget yrke. Det är mer än en gång man som teaterintresserad åskådare sitter och ler åt en eller annan referens till teaterlivets mysterier.

Det jag blir mest imponerad över är Henrik Dorsin och ensemblens många karaktärer och ständiga kostymbyten genom hela denna föreställning. För i de 9 karaktärer som Henrik spelar denna afton har han lyckas hitta ett unikt skådespeleri och röstläge till var och en vilket i sig är imponerande. Då har vi ännu inte nämnt alla karaktärer som ensembleskådespelarna måste göra varje kväll – Jag tror det är minst ett dussin sådana bara i första akten.

Men denna musikal som verkar äldre än vad den är har en väldigt brittisk humor och utspelar sig i en brittisk överklass som alla kanske inte har en naturlig koppling till även om alla säkert kan ha sympati för huvudrollens strävan att nå den makt och rikedom han anser sig ha födslorätt till vilket i sig kan vara ett ganska aktuellt tema. För en utomstående kan det verka rätt svårt för en svensk publik att hitta igenkänning hos en alltför brittisk överklass i en sedan länge begraven tid.  Här är möjligen ett av få tillfällen då en musikal hade vunnit på att flyttas närmare vår egen tid och vårt eget land.

Men kan man leva med det är detta en mycket rolig och underhållande föreställning som jag varmt kan rekomendera till hugade och framförallt sådana som liksom undertecknad uppskattade Emmi Christensson i förra årets Fantomen på Operan uppsättning eftersom hon är med även i denna uppsättning.