Fun Home

Fun Home

Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
När: 24/4 (QX arrangerat rep.)


Take me or leave me! - RENT


Fun Home är baserad på en självbiografisk serie av personen vars kamp för att komma ut ur garderoben Fun Home följer och är skapad av "original Alison". Alison (Frida Modén Treichl) är en 43 årig serietecknare som genom sina bilder försöker återskapa två skeenden i sitt liv som fått avgörande betydelse för henne själv - Dels hur hon som ung 8 åring (Lily Wahsteen och Mira Blomme Stahlhammer) försöker finn sig tillrätta i ett som hon tror inskränkt familjeliv i Pennsylvania USA och dels hur hon som 19 årig collage student (Maja Rung) upptäcker att hon är flata. Just knepet att dela upp en berättelse som den här i flera delar som var för sig ger en helhet är något jag gillar eftersom man kan växla mellan flera olika stadier av en framväxande historia.


Scenografiskt är detta total "diskbänksrealism" där hela familjens lägenhet är uppbyggt på vagnar som rullas fram och tillbaka allt eftersom de olika scenerna kräver detta. Det är snyggt gjort och ger en fantastisk miljö för skådespelarna att agera i men med tanke på att detta är en serietecknares återberättelse av sitt liv så kan jag inte låta bli att tycka att man borde ha kunnat lösa detta mer stiliserat rent scenografiskt. Man kan inte låta bli att fundera på om inte en mer avskalad scenografi uppbyggd kring pennor och andra serie tecknar verktyg hade kunnat tillföra ännu mer djup till denna berättelse?


Men på det hela taget är detta en spännande och bra musikalberättelse om svårigheterna att komma ut ur garderoben som jag tycker att alla borde se och begrunda innan man dömer någon för att vara sig själv. Det finns många aspekter och bottnar i denna berättelse som i grund och botten ändå handlar om vikten att låta varje människa vara sig själv oavsett om denna är gay eller flata - Eller bara serietecknare. Det är en humoristisk och varm tagning på ett svårt och tungt ämne som många kan relatera till och uppskatta utan att för den skull vara homosexuell.


Musikmässigt håller detta hög klass och det finns många spännande och bra låtar att gilla och nynna med i men mitt starkaste minne är alla duktiga barn som man har hittat till denna. Efter besöket på Billy Elliot och andra föreställningar med duktiga och begåvade barn i större och mindre roller växer sig en önskan om att någon ska sätta upp föreställningar som School of Rock och Lejonkungen här medan vi har tillgång till alla dessa begåvningar på landets scener. För det vore kul att se vad dessa och andra barn och ungdomar med skådespelar talanger kan åstadkomma i dessa föreställningar.