Blodsbröder
Var: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
När: 20/9 (Premiär)
Betyg: VG
Ni har väl hört historien om hur en mor (Jennifer Brown)
föder två söner (Anton Lundqvist och Albin Flinkas)? Den ena ger hon bort (till
familjen Lejon, Tove Edfeldt och Michael Jansson) och den ena behåller hon,
mycket för att hon redan har sju ungar (James Lund, John Alexander Eriksson, Eva Rexed, Sandra Redlaff, Hanna
Roth, Cilla Silvia och Mohamed Lachi) att mätta. Men vad händer när dessa
bröder inser att de är av samma kött och blod trots föräldrarnas ständiga
försök att hålla dem isär?
Denna musikal är visserligen en melodram, och visst är det både sorgligt och känslosamt men ändå är det många scener där man bara vill skratta åt de underhållande och träffsäkra skildringarna av en grupp barns uppväxt, och trots att alla barnen spelas av vuxna skådespelare är de verkligen underbara skildringar av de ungar man dagligen ser röra sig på stadens gator och torg, även om det hela skildras lite överdrivet och könsbarriärsbrytande. Som till exempel Albin Flinkas balletkjol eller Sandra Redlaffs underbara Stålmannen dräkt. Detta tillsammans med härlig och minnesvärd musik och sång gör denna musikal till en riktig pärla som jag är övertygad om kommer att bli en ny favorit på den svenska musikalhimlen, liksom jag är övertygad om att Sandra Redlaff kommer att synas mycket i de svenska musikalproduktionerna framöver så begåvad som hon är. Begåvade är även Anton Lundqvist och Albin Flinkas som de båda bröderna vars samspel verkligen bär denna berättelse och blir till något stort och här bör även berättarens (Niklas Hjulström) insatser nämnas. Hans förnämliga insats tar över mycket av körens roll i de gamla grekiska dramerna och framhäver och förstärker dramat samtidigt som han står för en stor del av den komiken som behövs i sådana här mörka berättelser.
Ska jag klaga över något är det att man i det kreativa teamet möjligen har valt en eller två komiska element för mycket för en superrealistiskt melodram som denna och överklassmoderns östeuropeiska lyxhustrus uppenbarelse hade jag nog gärna bytt ut till något för musikalen mer passande. Att göra scenografi och kostym till en musikal kräver alltid en stor fingertoppskänsla för vad det är musikalen vill säga oss åskådare och även om jag är den förste att applådera lyckade försök att experimentera och göra något annat än det man förväntar sig är det ibland ett irktigt gungfly man ger sig ut på om man saknar denna fingertoppskänsla.
Denna musikal är visserligen en melodram, och visst är det både sorgligt och känslosamt men ändå är det många scener där man bara vill skratta åt de underhållande och träffsäkra skildringarna av en grupp barns uppväxt, och trots att alla barnen spelas av vuxna skådespelare är de verkligen underbara skildringar av de ungar man dagligen ser röra sig på stadens gator och torg, även om det hela skildras lite överdrivet och könsbarriärsbrytande. Som till exempel Albin Flinkas balletkjol eller Sandra Redlaffs underbara Stålmannen dräkt. Detta tillsammans med härlig och minnesvärd musik och sång gör denna musikal till en riktig pärla som jag är övertygad om kommer att bli en ny favorit på den svenska musikalhimlen, liksom jag är övertygad om att Sandra Redlaff kommer att synas mycket i de svenska musikalproduktionerna framöver så begåvad som hon är. Begåvade är även Anton Lundqvist och Albin Flinkas som de båda bröderna vars samspel verkligen bär denna berättelse och blir till något stort och här bör även berättarens (Niklas Hjulström) insatser nämnas. Hans förnämliga insats tar över mycket av körens roll i de gamla grekiska dramerna och framhäver och förstärker dramat samtidigt som han står för en stor del av den komiken som behövs i sådana här mörka berättelser.
Ska jag klaga över något är det att man i det kreativa teamet möjligen har valt en eller två komiska element för mycket för en superrealistiskt melodram som denna och överklassmoderns östeuropeiska lyxhustrus uppenbarelse hade jag nog gärna bytt ut till något för musikalen mer passande. Att göra scenografi och kostym till en musikal kräver alltid en stor fingertoppskänsla för vad det är musikalen vill säga oss åskådare och även om jag är den förste att applådera lyckade försök att experimentera och göra något annat än det man förväntar sig är det ibland ett irktigt gungfly man ger sig ut på om man saknar denna fingertoppskänsla.
Gå och se! Ni kommer inte att bli besvikna. Men förbered er
på kochock, mer säger jag inte så har jag inget sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar